I sorgens näste kvittrar fåglarna

I sorgens näste kvittrar fåglarna är en utställning av konstnären Emelie Rygfelt Wilander som visas i Bengtsfors Konsthall med vernissage den 16 oktober klockan 15. Genom textila skulpturer och installationer bygger hon upp en säregen värld där virkade dukar, frottéhanddukar och minnen från naturen vävs samman till berättelser om klimatförändringar, artutrotning och människans relation till sin omgivning. Med humor, fantasi och ett starkt miljöengagemang bjuder utställningen in besökaren att stanna upp, reflektera och föreställa sig andra möjliga framtider.

• Konstnär: Emelie Rygfelt Wilander
• Instagram: @apinkwarrior
• Teknik: Textil skulptur / Installation

Insidan spricker. Ut väller virkade dukar, luftmaskskedjor, fasta maskor, frottéhanddukar, minnen av fåglar, av skattjakter, tidiga mornar i skogen. Möjligheter som försvunnit. Fåglar som dött ut. I januari 2025 fick Emelie Rygfelt Wilander projektbidrag från konstnärsnämnden. Det är fortsättningen på den värld hon skapade då som ställs ut i Bengtsfors konsthall. En värld med ett ekosystem där reglerna är omkullkastande, där virkade dukar får nytt liv och befinner sig högst upp i näringskedjan, där döda fåglar blir näring åt frottéhanddukar, som sedan söker hämnd å deras räkning. Förstår. Ser klimatkollapsen, artutdöendet. Det sätt som vi behandlar skogen, en ändlös resurs. vår att ta av. En känsla av skräck. En vilja till förnekelse. Tar upp nål och tråd. Letar fram tyg ur garderoberna. Börjar sy, stygn läggs till stygn. Från tanke till handling. Små, små knoppar slår ut. De virkade sys ihop. Pistiller och ståndare i frotté. Det taktila materialet som vi använder tätt in mot kroppen varje dag. Små söta virkade grytlappar i form av klänningar får ny mening. Blir till små Frankensteins monster som biter tillbaka. Enligt klimatforskare lever vi i en fantasikris. Vi kan helt enkelt inte föreställa oss ett samhälle bortanför det vi har byggt upp. De bilder vi föreställer oss innehåller antingen kris och panik, eller utopiska lösningar. Om vi bara vågar se bortanför. Den svarta storken kan bistå, psykopompen som kan vandra mellan världar, ta oss över språnget, vidare in i en ny värld. Om vi bara inte hade dikat ur våra våtmarker. Kanske, kanske om vi blötlägger, står still och låter fukten från kärret tränga in genom sprickorna i gummistövlarna.