Kokningsrekommendation av vatten för boende i Ödskölt

På grund av misstanke om bakterier i dricksvattnet i Ödskölt går vi som en försiktighetsåtgärd ut med rekommendation att koka vattnet innan ni använder det för att dricka eller laga mat. Rekommendationerna gäller de som har kommunalt dricksvatten i Ödskölt.

Stäng meddelande

EKA Miljörum - om saneringen

Foto: Sofia Magnusson

EKA-området var tidigare starkt förorenat av kvicksilver och dioxin. Huvuddelen av dessa föroreningar är nu borttagna. För att förhindra att kvarvarande föroreningar når omgivningen har flera skyddsanordningar installerats. Det är mycket viktigt att dessa skyddsanordningar kan bevaras under tusentals år och att kommande generationer känner till hur EKA-området ska skötas. Syftet med EKA Miljörum är att sprida de kunskaper som behövs för att långsiktigt skydda EKA-området.

Saneringens första utmaning - organisera och planera

Länsstyrelsen genomförde under 1990-talet en kartläggning av förorenade områden. I Bengtsfors riktades intresset mot EKA-området. Flera mer ingående provtagningar genomfördes under slutet av 1990-talet. Dessa kartläggningar visade höga halter av i första hand kvicksilver, men även dioxin. Mot denna bakgrund beslutades att en sanering av området borde ske och diskussioner inleddes om hur arbetet skulle kunna genomföras. Länsstyrelsen föreslog att kommunen skulle vara huvudman. Inledningsvis omfattade projektet sanering av både mark och sediment i Bengtsbrohöljen. Arbetena beräknades vara slutförda inom en fyraårsperiod. Någon prövning i Miljödomstolen fanns då inte med i upplägget. Senare begränsades projektet till att omfatta enbart sanering av mark.

Kommunfullmäktige i Bengtsfors kommun beslutade den 21 februari 2001 att kommunen med stöd av medel från Naturvårdverket skulle åta sig ansvaret för saneringen av EKA-området. Beslutet föregicks av intensiva förhandlingar med Naturvårdsverket och Länsstyrelsen och en omfattande diskussion inom kommunen. I kommunen fanns en stor och befogad oro inför projektets komplexitet, storlek och befarade komplikationer. Projekt av detta slag är inte något man kommer i närheten av i den kommunala vardagen. Oförutsedda kommunala följdkostnader var det som särskilt bekymrade beslutsfattarna.

Kommunen insåg redan från början att man måste upphandla en extern projektledare vilket också blev det första viktiga steget. I samarbete med Naturvårdsverket och Länsstyrelsen gjordes en ingående utvärdering av de inkomna anbuden. Kommunen valde en projektledare som arbetade nära kommunen med ett arbetssätt som integrerade kommunens resurser och rutiner. För det viktiga informationsutbytet med lokalsamhället har arbetssättet varit fördelaktigt. Kommunen bildade en styrgrupp till vilken Länsstyrelsen, projektledaren och aktuella konsulter adjungerades. Projektledaren svarade för att nödvändig expertis upphandlades och olika tekniska lösningar prövades. 2004 lämnade Miljödomstolen tillstånd och genomförandet kunde påbörjas.

Den andra utmaningen – att få ordning på det fria kvicksilvret

En stjärnhimmel av kvicksilverdroppar kom i dagen under hösten 2007 när golvet i cellhallen togs bort. Det kom som en fullständig överraskning och förändrade helt projektets inriktning. Frågan som ställdes var: Varför har detta inte kommit fram vid provtagningen?

EKA är helt och hållet ett utfyllnadsområde. Av erfarenhet vet man att det betyder att osäkerheten är stor om vad som kan finnas i marken. En omfattande provtagning ansågs därför nödvändig, vilket innebar att det togs 1 060 jordprov på EKA-området – utan att fritt kvicksilver upptäcktes.

Provtagningen av området skedde i ett rutnät vilket innebar att massorna kunde sorteras in i olika klasser beroende av föroreningsgrad. Klasserna hölls åtskilda vid transporten i täckta containrar och vid mottagandet på SAKAB.

Det fria kvicksilvret innebar att schaktningsarbetena inte kunde genomföras som planerat. Inom aktuella delar av området måste varje tag med grävskopan inspekteras med trädgårdsspade. Massorna med fritt kvicksilver transporterades i särskilda tunnor.

Det ursprungliga antagandet var att kvicksilvret fanns i föreningar med andra ämnen. Med
utgångspunkt från provtagningarna beräknades den totala mängden till 6,9 ton. Den okända
förekomsten av fritt kvicksilvret innebar att mängden justerades upp. Fritt kvicksilver är möjligt att indikera, men svårt att mängdberäkna. En grov uppskattning pekade mot att det fanns 15 ton kvicksilver på EKA-området.

I samband med behandlingen av jorden på SAKAB i slutet av projektet har det kommit fram ny kunskap. En hypotes har varit att provtagningen misslyckades för att kvicksilvret rann av skruvborren i samband med provtagningen. Kvicksilvret är mycket tungt och letar sig därför snabbt ned genom jorden. Det visar sig emellertid också att kvicksilverkulor i jord lätt slås sönder till mikroskopiskt små partiklar vid omröring. Provtagning med skruvborr innebär en stark omrörning av jorden. Det är därför mest troligt att det fria kvicksilvret undgått upptäckt eftersom dropparna förvandlats till mikroskopiska partiklar. Det innebär att det fria kvicksilvret trots allt funnits med i analyserna av jordproven, vilket i sin tur innebär att totalmängden räknades upp för mycket. Den totala mängden kvicksilver är därför mindre än 15 ton.

Den mest förorenade jorden lades i tunnor som skulle destilleras. Det visade sig dock att denna jord även innehöll höga halter av dioxiner. Det krävdes därför en ombyggnad av den anläggning som skulle behandla dessa massor.

Den tredje utmaningen
- att hitta en pedagogisk metod som fungerar i 1000 år

EKA-området är av riksintresse för kulturminnesvården på grund av sitt industrihistoriska värde. Cellhallen klassades som världsunik av Länsmuseet. Kommunens inriktning var därför att försöka bevara de mest värdefulla byggnaderna. På grund av föroreningssituationen visade sig detta dock vara helt ogörligt. Dessutom skulle marknivån höjas cirka tre meter. Kommunen riskerade att stå med en stor grushög mitt i tätorten som inte fick bebyggas och inte heller kunde planteras med träd. Staten ville att kommunen skulle skydda den mycket dyrbara konstruktionen i minst 1000 år.

I projektet diskuterades administrativa åtgärder, men det är högst osäkert hur länge de kan
vara effektiva, istället var det nödvändigt att göra något mycket konkret och pedagogiskt på plats. Tankarna gick då till de naturum som finns runt om i landet och ett konsultföretag som arbetat med sådana frågor kontaktades. Tanken om ett miljörum tog sin start.

Problemet visade sig dock vara att det skulle kosta 10-20 miljoner kronor. De två miljoner som var lovade av Naturvårdverket skulle kanske räcka till projekteringen. Det blev därför nödvändigt att tänka om och göra något med det som finns lokalt. Därför har sten från området och omgivningen samt plattor och annat material från kommunens upplag använts. Stora planteringskrukor, läskydd och sittbänkar är designade av vanliga betongrör. En stor del av arbetet har utförts av kommunens arbetsmarknadsenhet. EKA Miljörum har genomförts med lokala resurser och inspiration från naturum, japanska trädgårdar och hällristningarna i Tisselskog.

Skriv ut
Senast uppdaterad: 1 mars 2021
Sidan publicerad av: Anna Sandström